Relining säljs ofta med ett enkelt löfte: man slipper riva badrummen. Det stämmer i de flesta fall, och det är också därför metoden är lättare att missförstå än ett traditionellt stambyte. Nästan allt som avgör resultatet händer på ett ställe där ingen av de boende någonsin ser det.
Det som syns är något annat. Maskeringstejp över köksblandaren med ”ej vatten” skrivet i svart tusch. En tjock slang som går ut genom ett nyöppnat rensbrunnslock i källaren, en generator som brummar bredvid en skåpbil på gården och en svag doft av plast i trapphuset. Den som bor i huset vet att vattnet ska sparas ett par dagar och att arbetet snart är över. Vad som pågår inne i röret syns inte från något av de ställena.
Relining är i dag ett vardagsord i bostadsrättsföreningar och bland villaägare, i Stockholm lika väl som i Uppsala. Ändå finns det några saker som brukar komma som en överraskning för den som står mitt i ett projekt för första gången. De har mindre med själva plasten att göra än med allt som omger den.
Det gamla röret stannar kvar
Den första överraskningen är att det gamla röret inte försvinner. Det blir formen. En strumpa av polyester eller glasfiberväv, mättad med härdplast, förs in och pressas mot den gamla rörväggen. När plasten har härdat finns ett nytt rör på plats, men det har fått sin form av det gamla.
Därför förlåter relining mycket, men inte allt. Rost, sprickor och mindre hål går att täcka. Ett rör som har tryckts ihop, en skarv som har glidit isär ordentligt eller ett parti där botten saknas helt är svårare, eftersom strumpan behöver något att ligga an mot medan den härdar.
Någon norm som en styrelse kan slå upp för att se var gränsen går finns inte. En längsgående spricka i ett gjutjärnsrör är ett typiskt gränsfall. Det avgörande är om sprickan fortfarande rör sig, och just det avslöjar en stillbild sällan. Att bedömningar av samma film kan landa olika är alltså inte konstigt, och inte heller att någon föreslår att just den sträckan byts innan något annat görs.
Formen gäller även i längdled. En markledning som har sjunkit på mitten och samlar vatten i en grop behåller gropen efter relining, nu i ny plast. Metoden gör insidan tät och slät, men den ändrar inte lutningen och lyfter inte en ledning som har satt sig.
Där ligger kanske den tydligaste skillnaden mot ett traditionellt stambyte, där fall och dragning kan rättas till. Fast det är att förenkla en aning. Går det att schakta fram en kort sträcka med en svacka och lägga om den innan resten relinas, blir just den biten rättad. Men då är det grävningen som gör jobbet, inte strumpan.
Timmarna med fräsen
Att strumpan behöver fast material att ligga mot förklarar också var tiden tar vägen. Den som följer ett projekt timme för timme märker snart att själva infodringen är en liten del av arbetet. Det mesta går åt till att få röret rent.
Gamla gjutjärnsrör i Stockholms innerstad och i äldre delar av Uppsala har ofta en tjock skorpa av rost, fett och kalk på insidan. Den ska bort, ner till fast gods, innan något annat händer. Det görs med högtrycksspolning och med fräsar som körs på en roterande kabel genom röret. Är avlagringarna kraftiga kan fräsningen behöva göras i flera omgångar, med ny filmning mellan varje.
Här byter en del projekt karaktär. Under rensningen kan det visa sig att det som såg ut som en beläggning i själva verket var det enda som höll ihop röret. Då står man med ett hål där det nyss satt en skorpa, och metoden i offerten räcker kanske inte längre.
Den första filmen blir på så vis ett preliminärt underlag: den visar beläggningen, inte röret bakom. Inspelningen som görs när fräsen är klar är värd att be om och att spara. Den visar vad strumpan faktiskt kommer att ligga mot, och den är den sista bilden av det gamla rörets insida innan den täcks.
Tiden har ytterligare en förklaring som sällan nämns i förväg: varje anslutning måste öppnas igen. När strumpan har härdat är grenröret från tvättstället eller köksavloppet täckt av ny plast. Öppningen fräses upp inifrån med en liten robot som styrs via kamera, och varje sådan öppning tar sin tid. Ett hus med många anslutningar tätt efter varandra kan därför kräva fler arbetsdagar än ett hus med en lång och rak stam, och hur många meter ledningen är på ritningen ger en ganska dålig bild av hur stort jobbet blir.
Mellan UV-lampan och sprutmunstycket
Först när röret är rent och anslutningarna inventerade kommer frågan om hur plasten ska härda, och där finns mer att välja mellan än de flesta räknar med. I grova drag finns tre vägar. Den första är strumpor som härdar med värme, till exempel varmvatten eller ånga, eller av sig själva i rumstemperatur. Den andra är strumpor som härdar med UV-ljus. Den tredje är sprutmetoden, där en beläggning sprutas eller borstas på rörets insida i flera lager i stället för att en strumpa förs in.
UV-härdning går till så att en glasfiberförstärkt strumpa blåses upp mot rörväggen, och en vagn med UV-lampor dras långsamt genom röret. Plasten härdar där ljuset träffar. Fördelen som brukar lyftas fram är kontrollen. Härdningen börjar när lampan tänds och inte innan, och operatören kan följa förloppet med kamera och temperaturgivare medan vagnen rör sig.
En praktisk följd är att vattnet i många fall kan släppas på igen tidigare än med metoder där plasten härdar långsamt. För en förening där många hushåll delar samma stam är det ingen liten sak.
UV är ändå inget självklart förstaval överallt. Glasfiberstrumpor är styvare och trivs bäst i raka sträckor med jämn dimension. Under ett trångt badrumsgolv med flera tvära böjar kan en mjukare strumpa eller sprutmetoden fungera bättre, och i riktigt klena grenrör är sprutning ibland det enda realistiska. I samma fastighet kan stammen alltså passa för UV medan grenarna under badrumsgolven behöver något annat.
Två offerter på samma hus kan därför skilja sig mer än man väntar sig, och skillnaden ligger inte alltid i priset per meter. Ibland ligger den i hur många metoder anbudsgivaren har att välja mellan, och i vad som händer med de delar av systemet där favoritmetoden passar sämre.
En detalj till: röret blir lite mindre invändigt. Strumpan har en tjocklek. I en grov stam spelar det sällan någon praktisk roll, särskilt som den nya ytan är slätare än gammalt gjutjärn och vattnet därför rinner lättare. I ett redan klent grenrör kan det däremot vara värt att fråga hur mycket av diametern som försvinner.
När huset står på lera
Svackan i markledningen har ofta en förklaring som ligger under huset. Mycket av Uppsala är byggt på lera, något SGU:s jordartskartor visar tydligt, och liknande förhållanden finns på flera håll runt Stockholm. Lera ger efter. Hus sätter sig, och markledningarna under och runt dem följer med, inte alltid jämnt.
För relining blir följderna två. Filmen visar oftare svackor och förskjutna skarvar i markledningen, och strumpan tar, som sagt, efter den form den får. Dessutom är det värt att ta reda på om sättningarna fortfarande pågår. Ett nytt plaströr inuti ett gammalt rör som fortsätter att röra sig är bättre än inget, men det är inte samma sak som en ledning i stabil mark. Hur mycket sämre har jag inte sett någon besvara med säkerhet, och en utförare som gör det har nog svårt att visa vad svaret bygger på.
Inne i Stockholms äldre stenstadskvarter ligger svårigheterna snarare uppe i huset: gjutjärn ingjutet i bjälklagen, schakt där det knappt finns plats att arbeta, källare med begränsad åtkomst och ett stort antal små anslutningar. Där kretsar planeringen mer kring var man kan komma in i systemet och hur länge de boende klarar sig utan avlopp än kring vad marken gör.
I båda miljöerna kommer valet av metod sist, efter filmning, rensning och en ny filmning. Rmrelining.se, som utför UV-relining i Stockholm och i resten av Mälardalen, har både UV, strumpmetoden och sprutmetoden att välja mellan och kombinerar dem efter vad rören i det enskilda huset tål. Det gör offerten svårare att skriva i förväg, men minskar risken att en metod hamnar i en del av systemet där den inte hör hemma.
För den som äger en villa eller bor i en bostadsrätt och betalar arbetet själv kommer ROT-avdraget in. Det räknas på arbetet och inte på materialet, så det lönar sig att få fakturan uppdelad så att det framgår vad som är vad i ett reliningprojekt. Aktuella regler och belopp finns hos Skatteverket.
Sist garantin. Hur länge den löper skiljer sig mellan utförare och ofta också mellan privatpersoner och fastighetsägare, men det är inte den mest upplysande raden. Mer säger det vad garantin omfattar: bara plastskiktet, hela den åtgärdade sträckan, eller också anslutningarna som roboten fräste upp i efterhand.
Just anslutningarna förtjänar en extra fråga. Det är där det nya röret möter resten av husets system, och de öppnas en i taget, efter att strumpan har härdat, med en kamera som enda insyn. Nämns de inte i villkoren är det bättre att fråga innan avtalet skrivs än att leta i texten den dag tvättstället på tredje våningen börjar droppa.