”Pannorna ser ju hela ut. Måste vi verkligen lägga om taket bara för att någon har varit uppe på vinden och tittat?”
Ungefär så brukar det låta när en besiktningsman har skrivit något oroande i protokollet, eller när grannen precis har fått sitt tak omlagt. Frågan är rimlig. Från gatan ser ett betong- eller tegeltak från sjuttiotalet ofta ut som det gjorde när det lades, möjligen med lite mossa i norrläget.
Men pannorna är det minst intressanta i sammanhanget. De är gjorda för att stå ute i väder. Det som åldras är det som ligger under dem, och som aldrig var tänkt att bli blött annat än i undantagsfall.
Uppifrån och ned
På de flesta villor från den tiden ligger lagren i samma ordning. Överst pannorna, som tar huvuddelen av regnet. De hänger på bärläkt, som i sin tur vilar på ströläkt som löper i fallriktningen och skapar en luftspalt. Därunder kommer underlagstäckningen, i äldre villor oftast papp på råspont, och sist takstolarna.
Pannorna är inte täta, och de är inte menade att vara det. Snö som yr in under en vinterstorm, slagregn i hård vind och smältvatten som tränger upp vid nocken når underlaget med jämna mellanrum. Det är pappen som håller huset torrt. Pannorna skyddar den från det värsta.
Och pappen åldras på ett helt annat sätt än pannorna. Den torkar, blir spröd och spricker vid spikhål och skarvar. Där den viks över fotbrädan eller in mot en takkupa är den hårdast ansträngd. En spröd skarv kan hålla tätt i åratal, ända tills en panna flyttar sig eller en vinter med mycket snödrev hittar sprickan.
Läkten har sitt eget förlopp. Trä som blir blött och sedan torkar klarar sig länge. Trä som blir blött och inte hinner torka, för att luftspalten är igensatt av barr och löv, börjar mjukna. Spiken rostar i samma takt. På äldre tak kan man lyfta en panna och se att kroken knappt har något kvar att hålla i.
En brasklapp om genomgången: den beskriver det vanliga sjuttiotalstaket med papp på råspont. Hus som redan har fått underlagsduk vid en tidigare renovering, eller som byggdes med glespanel, åldras delvis efter andra mönster, och där passar inte allt ovan.
Vad vinden avslöjar
Inget av detta märks från gatan, eftersom skadorna sitter där vattnet hamnar och inte där det träffar. En spricka i pappen nära nocken kan ge en fuktfläck på råsponten en bit längre ned, och den fläcken kan i sin tur synas som missfärgning på vinden flera meter från det verkliga felet.
Vinden är därför platsen att börja. En ficklampa och en stunds tålamod säger mer än en kikare från trädgården. Mörka ränder på råsponten, droppmärken i isoleringen, rostiga spikspetsar som sticker igenom och en doft av källare är alla tecken på att något under pannorna inte längre gör sitt jobb.
Det som komplicerar bilden är kondens. Ett tak kan vara helt tätt utifrån och ändå ha fuktig råspont, om varm inomhusluft letar sig upp genom vindsbjälklaget och fäller ut mot den kalla undersidan. Då hjälper ingen ny papp. Boverkets byggregler behandlar fuktsäkerhet som en egenskap hos hela konstruktionen, och det är just så problemet måste läsas.
Ibland visar det första besöket bara att det är fuktigt, inte varifrån fukten kommer. Mönstret på fläckarna, vilken årstid de dyker upp och hur ventilationen vid takfot och nock ser ut brukar till slut peka ut orsaken, och en andra titt efter en kall period är ingen omväg utan ofta det som avgör.
…Continue Reading Under pannorna på ett sjuttiotalstak