Kategori: Rör och avlopp

Relining säljs ofta med ett enkelt löfte: man slipper riva badrummen. Det stämmer i de flesta fall, och det är också därför metoden är lättare att missförstå än ett traditionellt stambyte. Nästan allt som avgör resultatet händer på ett ställe där ingen av de boende någonsin ser det.

Det som syns är något annat. Maskeringstejp över köksblandaren med ”ej vatten” skrivet i svart tusch. En tjock slang som går ut genom ett nyöppnat rensbrunnslock i källaren, en generator som brummar bredvid en skåpbil på gården och en svag doft av plast i trapphuset. Den som bor i huset vet att vattnet ska sparas ett par dagar och att arbetet snart är över. Vad som pågår inne i röret syns inte från något av de ställena.

Relining är i dag ett vardagsord i bostadsrättsföreningar och bland villaägare, i Stockholm lika väl som i Uppsala. Ändå finns det några saker som brukar komma som en överraskning för den som står mitt i ett projekt för första gången. De har mindre med själva plasten att göra än med allt som omger den.

Det gamla röret stannar kvar

Den första överraskningen är att det gamla röret inte försvinner. Det blir formen. En strumpa av polyester eller glasfiberväv, mättad med härdplast, förs in och pressas mot den gamla rörväggen. När plasten har härdat finns ett nytt rör på plats, men det har fått sin form av det gamla.

Därför förlåter relining mycket, men inte allt. Rost, sprickor och mindre hål går att täcka. Ett rör som har tryckts ihop, en skarv som har glidit isär ordentligt eller ett parti där botten saknas helt är svårare, eftersom strumpan behöver något att ligga an mot medan den härdar.

Någon norm som en styrelse kan slå upp för att se var gränsen går finns inte. En längsgående spricka i ett gjutjärnsrör är ett typiskt gränsfall. Det avgörande är om sprickan fortfarande rör sig, och just det avslöjar en stillbild sällan. Att bedömningar av samma film kan landa olika är alltså inte konstigt, och inte heller att någon föreslår att just den sträckan byts innan något annat görs.

Formen gäller även i längdled. En markledning som har sjunkit på mitten och samlar vatten i en grop behåller gropen efter relining, nu i ny plast. Metoden gör insidan tät och slät, men den ändrar inte lutningen och lyfter inte en ledning som har satt sig.

Där ligger kanske den tydligaste skillnaden mot ett traditionellt stambyte, där fall och dragning kan rättas till. Fast det är att förenkla en aning. Går det att schakta fram en kort sträcka med en svacka och lägga om den innan resten relinas, blir just den biten rättad. Men då är det grävningen som gör jobbet, inte strumpan.

Timmarna med fräsen

Att strumpan behöver fast material att ligga mot förklarar också var tiden tar vägen. Den som följer ett projekt timme för timme märker snart att själva infodringen är en liten del av arbetet. Det mesta går åt till att få röret rent.

Gamla gjutjärnsrör i Stockholms innerstad och i äldre delar av Uppsala har ofta en tjock skorpa av rost, fett och kalk på insidan. Den ska bort, ner till fast gods, innan något annat händer. Det görs med högtrycksspolning och med fräsar som körs på en roterande kabel genom röret. Är avlagringarna kraftiga kan fräsningen behöva göras i flera omgångar, med ny filmning mellan varje.

Här byter en del projekt karaktär. Under rensningen kan det visa sig att det som såg ut som en beläggning i själva verket var det enda som höll ihop röret. Då står man med ett hål där det nyss …