Kategori: Personlig utveckling

Alla längtar ut på landet när sommaren kommer. “Bort från stan”, säger folk, som om stadsliv och sommar inte går ihop. Men jag tycker tvärtom. Sommaren i stan har sin alldeles egna magi – en slags stilla eufori som smyger sig in när asfalten hettar och staden andas långsammare. Det är som att någon skruvar ner tempot och låter oss alla vila lite i vardagen.

Gatorna blir lugnare. Kaféstolarna letar sig ut på trottoarerna. Folk promenerar långsamt, med glassar i handen och solglasögon på näsan. Den där vanliga rusningen – den är borta. Tunnelbanan är sval, nästan tom. Ingen knuffas. Ingen stirrar ner i mobilen och suckar. Alla bara… flyter fram. Och plötsligt känns staden större, mjukare. Nästan vänlig.

Jag älskar att promenera över broarna en ljummen kväll i juli. Det är något med det där ljuset – som aldrig riktigt försvinner. Solen står lågt, husen glöder i guld, och folk sitter kvar på uteserveringarna långt efter midnatt. Det luktar grillat från parkerna, blommor från balkonglådorna och ibland en svag doft av varm asfalt blandad med något sött. Kanske nyklippt gräs i innergårdarna?

Och mitt i allt det där stillsamma finns ändå liv. Det spelas musik på gathörnen, spontana loppmarknader dyker upp, barn springer genom fontäner. Folk sitter på filtar i varje grön fläck som finns – i Tanto, i Humlegården, vid Årstaviken. Med engångsgrillar, solhattar och skratt som hörs över hela kvarter.

Det finns en särskild frihet i att ha hela stan som sin lekplats. Ingen stress, inga måsten kring bilrekond Stockholm. Det blir många sena kvällar med vänner. “Ska vi ses i parken?” blir snabbt till timmar av skratt, prat, kanske vin ur plastmuggar och en delad påse jordgubbar. Eller bara tyst sitta tillsammans och titta på folk som går förbi.

Jag älskar också att uppleva stan på nya sätt under sommaren. Att cykla utan mål. Att hoppa av spårvagnen flera hållplatser för tidigt bara för att man råkar få syn på något vackert – en innergård, en blommande buske, ett litet kafé man aldrig lagt märke till. Sommaren gör mig nyfiken. Längtan efter att upptäcka väcks till liv. Och man slipper tänka på det här som är lite jobbigt just nu, utredningen kring delad vårdnad Norrköping och så.

Kulturlivet får en annan rytm också. Gratiskonserter dyker upp i parkerna. Det blir bio under bar himmel. Små teatrar sätter upp föreställningar på tillfälliga scener i gamla industrilokaler. Det är något befriande med hur konsten kliver ut på gatan på sommaren – som att den också vill känna solen på huden.

Och så finns förstås glassen. Den får ett eget stycke. För i stan betyder sommar att prova nya smaker varje vecka. Salt karamell. Hallonsorbet. Pistage. Eller min favorit – citron och mynta. Det är barndom, lyx och ren glädje i ett. Man behöver inget mer. Bara den där struten i handen och en bänk i solen.

Sommaren i stan handlar inte om stora äventyr. Den handlar om det lilla som blir stort. Om att sätta sig på en trappa med en kaffe och bara känna värmen mot ryggen. Om att sitta på en uteservering och låta timmarna rinna förbi. Om att känna vinden i håret när man cyklar över Västerbron i kvällssolen med ett snyggt cafeset.

Och kanske framför allt – om att känna sig hemma. För medan många lämnar stan, stannar vi andra kvar och låter staden bli vår egen. Lite tystare. Lite vackrare. Lite friare.

Svensk sommar i stan är kanske inte det man ser på vykorten. Men den är äkta. Och den är min.…