Det började som en svag doft. Inget dramatiskt, inget som fick oss att agera direkt. Bara en liten aning av något instängt, något fuktigt, något som inte riktigt hörde hemma i ett badrum som vi ändå höll hyfsat rent. Vi vädrade, vi skurade, vi sprejade med doftspray. Doften försvann en stund, men kom alltid tillbaka. Som en envis gäst som inte fattar att det är dags att gå hem.
Sen började vattnet rinna långsammare ur duschen. Inget dramatiskt där heller, bara en liten förändring som man först inte lägger märke till. Man står där med schampo i håret och väntar en extra sekund på att vattnet ska försvinna. Det går ju, tänker man. Det är lugnt. Tills det en dag inte är lugnt längre.
Den dagen kom en helt vanlig tisdag. Jag duschade, allt som vanligt, men när jag stängde av kranen stod vattnet kvar. Det nådde mig till anklarna och sjönk inte undan. Jag väntade. Det sjönk inte. Jag väntade lite till. Inget hände. Där stod jag, med schampo i håret och vatten upp till fötterna, och insåg att nu var det allvar.
Rörmokaren och relining Huddinge som kom var lugn och professionell. Han tittade, lyssnade, stack in en kamera i brunnen och visade mig på en liten skärm vad som fanns där nere. Det var inte vackert. Gamla, rostiga rör med beläggningar som såg ut som något från en skräckfilm. På sina ställen var det nästan igenproppat. ”Det här är nog”, sa han. ”Rören har gjort sitt.”
Jag såg framför mig ett stambyte. Bilade golv, sönderslagna väggar, damm och kaos i veckor. Badrummet som vi faktiskt tyckte var ganska fint skulle rivas upp och förstöras. Kostnaden skulle bli enorm. Vi skulle få bo på hotell, eller i värsta fall flytta ut. Paniken var nära.
Men han log. ”Det finns en annan väg”, sa han. ”Relining.”
Jag hade hört ordet förut men aldrig riktigt förstått vad det innebar. Han förklarade, lugnt och pedagogiskt. Istället för att riva ut de gamla rören skulle man skapa nya inuti dem. En flexibel strumpa impregnerad med plast förs in i avloppet, blåses upp med tryckluft och härdas. När den är klar har man ett helt nytt rör, slätt och tätt, inuti det gamla. Inga bilade golv, inga sönderslagna väggar, inget damm och ingen kaos.
Det lät för bra för att vara sant. Vi bad om referenser, ringde runt, googlade som galningar. Allt pekade åt samma håll. Relining var beprövat, pålitligt och exakt vad vi behövde. Och framför allt skulle badrummet få vara ifred.
Själva processen var märkvärdigt odramatisk. Ett gäng killar kom en måndagsmorgon med en skåpbil full av utrustning. De spolade rent, torkade, förberedde. Sen försvann de in i badrummet med maskiner och slangar. Vi hörde lite brummande, lite pysande, men inget som störde vardagen nämnvärt. Däremellan kunde vi använda toaletten som vanligt, även om duschen fick vänta några timmar då och då.
På onsdag eftermiddag var de klara. De plockade ihop sina grejer, skrev på några papper, förklarade vad som gjorts och försäkrade att allt skulle vara tätt i minst femtio år. Vi stod där i badrummet och tittade oss omkring. Allt såg exakt likadant ut. Samma kakel, samma klinkers, samma duschhörna. Ingenting hade förändrats. Och ändå var allt annorlunda.
Doften var borta. Den där svaga, oroväckande lukten som funnits där i månader var som bortblåst, tack vare relining Lidingö. Vattnet i handfatet rann undan snabbare än det gjort på åratal. Duschavloppet svalde utan minsta protest. Det var samma badrum, men det fungerade bättre. Mycket bättre.
Nu, ett år senare, tänker jag fortfarande på det ibland. På hur nära vi …
Continue Reading Relining – när avloppet vägrar samarbeta